Torö har tillhört Sorunda socken så långt man kan se bakåt i arkiven, men hade (i alla fall senast omkring år 1650) en egen kaplan. Det har funnits flera olika versioner av Torö kyrka men grunden till den vackra byggnad som står där i dag är från slutet av 1600-talet. Det vet man bland annat för att Sorundas dåvarande kyrkoherde Anders Grizelius år 1699 skriver till domkapitlet i Strängnäs stift och berättar att en ny kyrka nu har uppförts bredvid den plats där den gamla låg.

Vid flera tillfällen under historiens gång har det uppstått stridigheter om var kyrkan på Torö ska ligga. Adelsmannen Erik Sparre (som ägde storgården Herrhamra på Torö) ville till exempel under 1690-talet att kyrkan skulle ligga närmare Herrhamra. Andra ville att öns kyrka skulle ligga mer centralt så att det skulle bli närmare även för Oxnö-, Svärdsö- och Lisöbor. Till slut blev kyrkan byggd på sin gamla plats, där den finns än i dag. Men Erik Sparre lät också bygga ett kapell vid Herrhamra. 

Nedbränt kapell och skadad kyrka

Sparres kapell fick inte stå länge. Under 1719 års rysshärjningar brändes det ner, trots att de ryska styrkorna fått order om att inte bränna kyrkobyggnader. Även den nyuppförda kyrkan blev skadad och trots att en rådig kyrkvärd försökte rädda kyrkans inventarier genom att fly med dem till Trosa, kom de i ryssarnas händer och försvann. 

Efter det fick församlingen låna inventarier från Sorunda kyrka. I dag finns till exempel kalk och paten med Nils Bååts och Helena Flemings vapen på kvar i Torö kyrka. Altaruppsatsen kommer enligt en muntlig tradition från Erik Sparres nedbrända kapell vid Herrhamra. På sockeln finns Henrik Jacob Hildebrands och hans hustru Sofia Lovisa Sparre af Söfdeborgs vapen. Hildebrand ägde Herrhamra från 1743.

År 1730 gjordes en besiktning av kapellet på Torö på uppdrag av kyrkoherden i Sorunda, Petrus Ljung. Protokollet visar att det var i ett eländigt skick, trots att det vara var 30 år sedan det byggdes. Stockarna i väggarna, men också tak och golv, var ruttna. Ett nytt kapell byggdes. Det bekräftades i samband med reparationer 2011, då man gjorde en dendrokronologisk undersökning av träet i de nedersta stockvarven. Dateringen gav 1736 eller något senare, vilket alltså stämmer med de skriftliga källorna. 

Begravda under kyrkans golv – ingen adel

I samband med en reparation under 1900-talets mitt bröts kyrkans golv upp. Sex skelett hittades och fem av dem har kunnat identifieras av Maria Landin och Björn Öberg genom forskning i Torö sockens gamla dödbok. Den första kända begravningen skedde 1714. En Erland Larsson från Söder Svärdsö. Hans hustru Anna Persdotter begravdes 1731 bredvid sin make "under de fränsta manfolksstolarna".

1728 begravdes glasmästarens hustru Margareta Björk från Svärdsö, på kvinnosidan framme vid altaret. Hennes make, glasmästaren Peter Wallmo, fick den finaste platsen när det var hans tur. Han begravdes precis under altaret, 1734. Sonen Anders hade också begravts i kapellet, år 1726.

Det sista skelettet kan tillhöra Jöns Larsson Winter som dog 1717. I dödboken står att han "lades nordväst i hörnet av vapenhuset", men det är osäkert om det ska tolkas som att han lades inne eller ute.

Stridigheter om bänkarna

Förr hade man fasta platser i kyrkan, platser som var fördelade efter social status. Kyrkobesökarna i skärgården var skärtorpare, bönder, tulltjänstemän och lotsar, och några som alltid var missnöjda med sina platser i kyrkan var de senare – lotsarna. Många tvister finns att hitta, bland annat i de sockenstämmoprotokoll som finns bevarade i arkiven. 1803 hade lostarna till exempel tre bänkrum i kyrkan men krävde ytterligare ett. Det fick de inte, eftersom de ännu inte hade betalat för sina gamla.

Källor: 

Boken "Torö socken" av Maria Landin och Björn Öberg (2025).